Storkboets bokhylla

"Sarahs nyckel" av Tatiana de Rosnay

Kategori: 2017, Finlandssvenska läsutmaningen 2017, Recension, Vuxen

 

Sarahs nyckel handlar om en flicka som tillsammans med sin familj arresteras den 16 juli 1942, och tvingades leva under fruktansvärda förhållande tillsammans med drygt 8000 andra judar, där bland mer än 4000 barn, i en inomhuscykelbana innan de så småningom skickades till Auschwitz och sin död. Flickan vi följer, Sarah, lyckas fly, men kvar i Paris har hon gömt något, vilket får oerhörda konsekvenser för hennes och andras liv. Samtidigt följer vi den amerikanskfödda journalisten Julia, som samtidigt som hon försöka söka upp Sarah sextio år efter Vel' d'hiv-räden måste tampas med sin familjs skelett i garderoben.

Det är en fruktansvärd men vacker berättelse, och den frågar sig om vem som äger rätten till ens historia, och om det är rätt eller fel att gömma det förgångna, glömma det hemska som hänt för att inte orsaka mer skada, mer smärta. Det är dock synd att vi lämnar den 10-åriga Sarah redan efter halva boken, och efter det känns berättelsen inte lika angelägen längre.

Denna roman gör en nyfiken, och efter att ha läst den börjar jag nu på egen hand söka information om den fruktansvärda händelsen och den roll som de franska myndigheterna spelade i massdeporteringen av judar, de deporteringarna som slutade med gaskammare. Det är obegripligt hur man kan lyckas avhumanisera en grupp människor så till den grad att man låter dem torteras, leva under förhållanden som gör barn dödssjuka, skickar dem till dödsläger hela tiden som om man inte har något val, inte har en roll i det hela.

Det som drar ner romanen något är att språket inte känns särskilt genomarbetat eller precist, och att perpektivet förskjuts hela tiden från den judiska familjens till den franska familjens sorgearbete och känslor, godhet och mod. Den kan också övergå i klichéer och slutet är väldigt förutsägbart. Det vackraste i berättelsen är Sarahs kamp i arrest och i sin flykt, men den ges inte den plats den förtjänar.

 

 
 
 

"Kronjuvelerna" av Carina Dahl

Kategori: 2017, Fantasy, Finlandssvenska läsutmaningen 2017, Recension, Ungdom, Vuxen

 

Jag läste denna bok som en del av en utmaning, som jag var mycket mån om att klara. Jag hade dessutom sett fram emot att läsa boken eftersom att jag hade sett filmatiseringen (för länge sedan) och tyckte den var häftig.

Författaren försöker väcka intresse för historien genom abrupta vändningar och oväntade egenskaper och händelser, det faller dock platt när det sker genomgående på varje sida av berättelsen. Det finns också en tydlig strävan i att låta sagoaktig och konkret i språket, som om texten bar på flera bottnar, men det finns ingenting mer än det som skrivs. Jag kämpade mig igenom halva boken, 366 sidor, men orkade inte läsa en rad till. Jag blir så trött på den fåniga tonen, de platta karaktärerna och de uppseendeväckande händelserna som bara är där för att vara uppseendeväckande.

Efter halva boken insåg jag att jag inte brydde mig alls om någon karaktär i boken, eller vart berättelsen var på väg. Under tiden har jag också prokastinerat läsningen av denna bok genom att läsa ca fyra andra böcker, och då min "att-läsa"lista är gedigen och innehåller desto intressantare titlar än denna ger jag nu upp. Som jag kämpat med boken känns det lite tråkigt, men jag kan inte spilla min tid ännu mer med en berättelse som inte engagerar mig ett dugg.

 

 
 

"Eugen Kallmanns ögon" av Håkan Nesser

Kategori: 2017, Finlandssvenska läsutmaningen 2017, Recension, Vuxen

 
En lärare drabbas av en stor förlust och flyr därför från Stockholm till det lilla samhället K- i inre norrland. Där väntar en tjänst som lärare, som han tar över efter den just framlidne magister Kallmann. När han hittar dagböcker signerade av den egensinniga Kallmann börjar han och några andra söka efter svaret på frågan; vad hände egentligen den natten då Eugen Kallman ramlade i trapporna och bröt nacken? Samtidigt uppdagas gamla försvinnanden, och fruktansvärda dåd skakar högstadieskolan och samhället K-. 
 
Det som gör att Nesser sticker ut som författare för mig är att han lyckas synliggöra det förgängliga med tiden som går. Detta är en central del i Eugen Kallmans ögon. Som går att avläsa från handlingen är romanen fullspäckad med mordgåtor, egensinniga människor, kärlek, hat och allt som kan tänkas driva en berättelse framåt. Den hade varit fulländad, om nu inte trådar lämnats löst hängande i slutet av boken. När jag bara hade en del kvar att läsa var jag lite orolig för att han faktiskt skulle låta frågor stå obesvarade, vilket såklart är ett intressant grepp. Jag hade dock velat se att trådarna något sånär förts samman, och att avslutet hade fått vara öppet men inte fransigt. 
 
Det är bra att man får följa de olika karaktärerna från olika håll med olika insyn i helheten. Det gör att skiftet av den egentliga berättelsen i slutet blir extra synligt, och som läsare trivs man med att veta mer än varje enskild berättare. Lite rörigt blev det dock i slutet när det inte alltid var tydligt vem som var berättare. 
 
Det är en bra bok - välskriven som alltid med Nesser - och varje enskild karaktärs berättelse är som en roman för sig. Att lyckas med det konststycket, att föra samman flera berättelse till en, det har Nesser gjort med bravur. Eugen Kallmans ögon är värd att läsas.