Storkboets bokhylla

"Kronjuvelerna" av Carina Dahl

Kategori: 2017, Fantasy, Finlandssvenska läsutmaningen 2017, Recension, Ungdom, Vuxen

 

Jag läste denna bok som en del av en utmaning, som jag var mycket mån om att klara. Jag hade dessutom sett fram emot att läsa boken eftersom att jag hade sett filmatiseringen (för länge sedan) och tyckte den var häftig.

Författaren försöker väcka intresse för historien genom abrupta vändningar och oväntade egenskaper och händelser, det faller dock platt när det sker genomgående på varje sida av berättelsen. Det finns också en tydlig strävan i att låta sagoaktig och konkret i språket, som om texten bar på flera bottnar, men det finns ingenting mer än det som skrivs. Jag kämpade mig igenom halva boken, 366 sidor, men orkade inte läsa en rad till. Jag blir så trött på den fåniga tonen, de platta karaktärerna och de uppseendeväckande händelserna som bara är där för att vara uppseendeväckande.

Efter halva boken insåg jag att jag inte brydde mig alls om någon karaktär i boken, eller vart berättelsen var på väg. Under tiden har jag också prokastinerat läsningen av denna bok genom att läsa ca fyra andra böcker, och då min "att-läsa"lista är gedigen och innehåller desto intressantare titlar än denna ger jag nu upp. Som jag kämpat med boken känns det lite tråkigt, men jag kan inte spilla min tid ännu mer med en berättelse som inte engagerar mig ett dugg.

 

 
 

"Eugen Kallmanns ögon" av Håkan Nesser

Kategori: 2017, Finlandssvenska läsutmaningen 2017, Recension, Vuxen

 
En lärare drabbas av en stor förlust och flyr därför från Stockholm till det lilla samhället K- i inre norrland. Där väntar en tjänst som lärare, som han tar över efter den just framlidne magister Kallmann. När han hittar dagböcker signerade av den egensinniga Kallmann börjar han och några andra söka efter svaret på frågan; vad hände egentligen den natten då Eugen Kallman ramlade i trapporna och bröt nacken? Samtidigt uppdagas gamla försvinnanden, och fruktansvärda dåd skakar högstadieskolan och samhället K-. 
 
Det som gör att Nesser sticker ut som författare för mig är att han lyckas synliggöra det förgängliga med tiden som går. Detta är en central del i Eugen Kallmans ögon. Som går att avläsa från handlingen är romanen fullspäckad med mordgåtor, egensinniga människor, kärlek, hat och allt som kan tänkas driva en berättelse framåt. Den hade varit fulländad, om nu inte trådar lämnats löst hängande i slutet av boken. När jag bara hade en del kvar att läsa var jag lite orolig för att han faktiskt skulle låta frågor stå obesvarade, vilket såklart är ett intressant grepp. Jag hade dock velat se att trådarna något sånär förts samman, och att avslutet hade fått vara öppet men inte fransigt. 
 
Det är bra att man får följa de olika karaktärerna från olika håll med olika insyn i helheten. Det gör att skiftet av den egentliga berättelsen i slutet blir extra synligt, och som läsare trivs man med att veta mer än varje enskild berättare. Lite rörigt blev det dock i slutet när det inte alltid var tydligt vem som var berättare. 
 
Det är en bra bok - välskriven som alltid med Nesser - och varje enskild karaktärs berättelse är som en roman för sig. Att lyckas med det konststycket, att föra samman flera berättelse till en, det har Nesser gjort med bravur. Eugen Kallmans ögon är värd att läsas.
 
 
 

"Alice's adventures in wonderland" av Lewis Carroll

Kategori: 2017, Barn, Finlandssvenska läsutmaningen 2017, Klassiker, Recension

När jag var liten såg jag olika versioner av ”Alice i underlandet”, på teater och på film. Gemensamt hade alla skildringar att jag fylldes av ett obehag, en olust inför sagan. Jag har aldrig kunnat relatera till Alice. Jag har aldrig läst eller fått boken uppläst för mig, tills idag.

Nu fylls jag av en fantasieggande och fantastisk känsla av välbehag och glädje istället, när jag läser Lewis Carrolls bok. Boken är fantasifull och öppnar ett landskap av drömmar, där allt kan vara möjligt och ske. Berättelsen är rolig, och hela poängen med nonsensberättelser som denna är att man som läsare ska känna något och ryckas med, snarare än identifiera sig med eller lära sig något. Så mycket i det som händer Alice i hennes drömrike kan man ändå relatera till. Känslan av att något inte går rätt till och att man måste säga ifrån, känslan av att inte förstå något väsentligt och självklart så man är tyst för att dölja okunskap, frustrationen när man gör samma misstag om och om igen, och inte tror sig få en ny chans utan fastna så som man är. Trots att Carroll målar upp en drömvärld, där allt kan vara upp-och-ned, katter ler från öra till öra och försvinner, och hjärter dam ber om huvudet av alla så finns så mycket känslor som Alice i verkligheten förmodligen har gemensamt med alla som varit barn någon gång.

Detta är definitivt en bok jag kommer hålla kär, och som kommer läsas högt för de barn jag har runt omkring mig. Den är oförglömlig. 

 

/Jinnie