Storkboets bokhylla

"Tjärdalen" av Sara Lidman

Kategori: 2018, Klassiker, Recension, Vuxen

Jag firar min nya vackra läsfåtölj jag fått i examenspresent av familjen med att läsa ut Sara Lidmans "Tjärdalen". 
 
 
Vi får följa byn Eckensträsk, när de prövas av ett olycksfall som drar in alla i byn i ifrågasättandet av andras gud. Framför allt får vi följa med Petrus, som måste balansera mellan godhet och ondska samtidigt som han är ekonomiskt pressad till den grad att han möjligen behöver ge upp sin gård. 

Boken är helt ok, men inget överväldigande. Språket är häftigt, då det följer dialekt, men det blir också väldigt svårt att läsa, och ibland förstår man inte vikten av en händelse. Jag gillar temat och sättet Lidman låter berättelsen eskalera, och den sista sidan är helt fantastik, jag har svårt att helt släppa den och att förstå dess symbolik. 
 
Den enda egentligt intressanta personen är Petrus. Det är däför syd att man hoppar mellan olika personers perspektiv i början, för det blir lite förvirrande vem som är den viktiga i berättelsen då. Jag tycker absolut denna är läsvärd, men den är också lite tråkig i början och svår att komma in i och förstå. Därför kan jag inte ge den mer än ett ok betyg.
 
 
 
 
 

"De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" av Johannes Anyuru

Kategori: 2018, Recension, Ungdom, Vuxen

 
Varför får denna bok högsta betyg? Den är fullständigt makalös från början till slut, jag har aldrig läst en liknande berättelse, den lämnar och avslutar trådar om varandra i en fläta, ett nät av tankeströmmar, den får en att undra, fundera, tänka på vad som varit, vad som är och vad som kommer, den är skriven med ett fantastiskt språk som flyter i en.

Den spänner sig mellan kärlek och hat, den är varm och kall på samma gång, nära och avlägsen på samma gång, som om den sträcker sig utåt. Den är konstig, rå, lite töntig. Den gör ont att läsa, men man vill aldrig släppa taget om henne, flickan.

Jag kan inte skriva en tydligare recension än så. Jag rekommenderar den varmt!
 
 
 
 
 

"Never let me go" av Kazuo Ishiguro

Kategori: 2018, Recension, Ungdom, Vuxen

 
I "Never let me go" får vi följa Kathy, en ung kvinna, genom hennes uppväxt. Tätt växte hon, Tommy och Ruth upp i den idylliska Hailsham. Men för varje lager hon skalar bort av vad som varit hennes liv, så är det något som inte stämmer. Vad är viktigt med deras konstnärlighet, och varför tas det ifrån dem? Och vad är Hailsham för ett slags internat egentligen.

Efter att ha läst Ishiguros The remains of the day, kände jag mig något trött på hans långsamma, skalande berättarstil. Det som saknades i The remains of the day, trots att den var väldigt tänkvärd och tyngd av livets väsentligheter, var händelser. I Never let me go händer det något nytt i varje kapitel, det finns en tydlig, mycket obehaglig, konfrontation i slutet och Ishiguro har lyckats både illustrera en social komplexitet mellan tre nära vänner som mer eller mindre lever för varandra, en nerv i berättelsen som gör att man som läsare vill läsa mer och en fruktansvärd mänsklig sanning om gränsen för vad som är moraliskt acceptabelt.

Samtidigt som Kath sällan visar sig sentimental i sin roll som berättare känner man väldigt starkt med henne. Man har följt henne genom allt, från barnslig elakhet till vuxen sorg. Läsaren tillåts på så vis vara åskådare och få utrymme att själv känna. Det jag också slås av är hennes avsaknad av reaktion på hur hennes liv är på nåder av andras. I upplösningsscenen blir förstår man varför Kath och Tommy knappast kan vara tacksamma, trots all som Hailsham gav dem något slags egenvärde i livet. Hur kan man begära tacksamhet från några som fortfarande saknar ett inneboende mänskligt värde, hur mycket man än gjort för dem? Det får mig att tänka på hur vi ser på minoriteters kamp i dagens samhälle.

Många tankar väcks i denna fantastiska roman. Jag hoppas jag får möjlighet att läsa den flera gånger och diskutera den med andra.