Storkboets bokhylla

"Ronja rövardotter" av Astrid Lindgren

Kategori: 2017, Barn, Fantasy, Klassiker, Recension

 
En varm berättelse om vänskap och familjerelationer, med ett förtrollande skogslandskap som bakgrund. I denna bok känns relationerna och konflikterna fördjupade och än mer dynamiska än i Mio, min Mio, som också är en Astid Lindgren-klassiker. Känslan av hur Ronja slits mellan olika älskade personer viljor skildras så att det känns som när man själv slitits mellan olika viljor som barn, endera det varit andras viljor eller ens egna motstridiga förhoppningar. 
 
Berättelsens hjältar är också ett slags Romeo och Julia-par, vilka i slutändan är det som gör att de två stridande ätterna måste välja att samsas eller förlora för dem något dyrbart. Vad som gör denna roman särledes vacker är hur den diskuterar vad som är rätt och fel beteende mot varandra i en relation. Vad kan man förvänta sig av en annan person som man respekterar högt? Vad måste man låta vara, för att det är ett sätt eller beteende som är intimt kopplat till hens personlighet? 
 
Något som inte behöver nämnas men som fascinerar mig är de extremt starka och envisa kvinnorna som för det mesta vinner, och de våldsamma men känslofulla männen. Trots detta håller Lindgren balansen mellan detta och ändå visa en förhållandevis kuvad kvinna. Dels i hur Lovis tvingas hämta hem Ronja, inte bara för sin egen saknads skull, utan för att Mattis gör livet olevbart i sin borg, dels i scenen då mattis kastar Lovis tvärs över rummet mot en stenvägg, för att hon inte gör som hon blir tillsagd. Hon är hårdhudad, och något att se upp till, trots förtrycket. 
 
Även i relationen mellan Ronja och Birk är Ronja den i mångt och mycket starkare. Genom sin envishet får hon oftast sin vilja igenom, trots att Birk kan vissa ett stark och tydligt motstånd. Hon måste ta det smårtsamma i att slitas i delar innan hon, genom envisheten, kan föra de olika delarna av sitt liv samman till en helhet som hon är villig att leva i. 
 
 

"Pappan och havet" av Tove Jansson

Kategori: 2017, Barn, Fantasy, Klassiker, Recension, Vuxen

 
Muminfamiljens liv i dalen har stagnerat, och Muminpappan ser det som sitt ansvar att flytta familjen till en ny scen och försöka lösa sin familjs sprickor i en fyr på en ö längst ut i skärgården. Där följer vi familjen på väg mot förändring, med lossande band till varandra som måste knytas om. 
 
Detta är en stark berättelse, som går att tolka på många olika sätt. För mig blev det en berättelse om en familj där en person hamnar i depression, och där allt måste organiseras om så att man kan rädda och förstå denna persons känslor, som den själv inte ens förstår. Detta är en självupplevd erfarenhet, och jag tror att det är det som är tjusningen med denna bok - det berättar om stämningar och relationer genom metaforer och bilder, och inte om det faktiska som händer i familjen. Det gör att man kan relatera till berättelsen på så många olika plan. 
 
Jag kan relatera till Mumintrollets närmande till Mårran när han blivit avvisad av de fantastiska sjöhästarna, för att inse att bandet till Mårran kanske är ännu starkare och viktigare än att få bli accepterad av varelser som inte bryr sig om honom. Jag kan relatera till Muminmammans melankoli i sin längtan hem, som blir så stark att hon målar Mumindalen på väggarna och gömmer sig där. Jag kan relatera till Muminpappans hysteriska, maniska sätt att takla sin egen melankoli genom att kasta sig in i ett stort projekt för att visa att han vill ta hand om sin familj. Jg kan relatera till Lilla My, som smyger runt med hela familjens hemligheter och löser upp deras knutar, en efter en, genom sin framfusighet.
 
Detta är den bästa läsupplevelse jag varit med om. Varje rad innehöll en magi som pendlade mellan mitt eget liv och erfarenheter, sagovärlden och något verkligt, som en film. 
 
 

"Om dagen tar slut" av Lisa Hyder och Per Gustavsson

Kategori: 2017, Augustpriset, Barn, Recension

 
Ett barn har fått höra från en vän att jorden kommer gå under, och vi får följa hans rädsla över att inte få leva en till dag. Man känner igen den sortens döds- och existensiella ångest som man kunde få över sådana saker de sa på nyheterna på TV, eller som vänner sa till en när man var liten. Det är något som händer när man är 5-6 år och man börjar inse att man är dödlig. Denna bok tar upp det klassiska motivet för detta, kometen (eller i denna bok meteroiten), som vi också kan hitta i muminbäckerna. Bilderna i Om dagen tar slut är vackert berättande, och kan kan sugas in i känslorna av rädsla, av kärleken och av sommar. 
 
Berättelsen har en röd tråd, och är vacker, men den spretar lite grann. även om den är läskig tycker jag författarna lyckas balansera på eggen utan att det blir för läskigt för att ett barn, som har känt den här ångesten, ska kunna läsa den. Den påminner om Shaun Tans Det räda trädet i hur den tillåter barn få känna starka känslor av rädlsa och ångest, och jag är säker på att många barn kan relatera till Om dagen tar slut.