Storkboets bokhylla

"Häxan och lejonet" av C. S. Lewis

Kategori: 2018, Barn, Fantasy, Klassiker, Recension

Det är en fantasifylld och rolig berättelse skriven med en sagostil. På många sätt förhåller sig denna bok till barns lekar, där de kan gå in och ut ur leken, och där de ena sekunden är mäktiga och fantastiska kungar och drottningar som utkämpat strider mot elaka häxor, och den andra sekunden är sitt vanliga jag. Det är dock fem saker som drar ner denna berättelsen rejält:

1. Könsroller. Visst att den har en historisk kontext och att man bör kunna se berättelsen utifrån femtiotalets väldigt stereotypa könsroller (förenklad förklaring; där patriarkala strukturer hotades av kvinnor som under andra världskriget visat sig kunna utföra männens jobb och makten, alltså männen, gjorde allt för att placera tillbaka kvinnan i hemmet och med omvårdande sysslor), så är det bara för tröttsamt att flickorna inte ska uti strid, utan bara försvara sig, och männen ska både ut i strid och försvara flickorna. Flickorna får också egenskaper eller magiska ting som vårdar om, och gudinnorna lagar mat medan män förbereder sig för strid. ORKAR INTE.

2. Jultomten. Bara. Nej. Nej. Om du nu är tvungen att ha med jultomten lite random i din fantasy, beskriv honom så att det inte råder någon tvekan om vem det är, eller helst att det råder någon liten tvekan, med skippa att använda ordet jultomten. 

3. Det märks att C. S. Lewis vill vara lite rolig ibland, vilket lyckades med i den första Narnia-boken Min morbror trollkarlen, då jag fnittrade till flera gånger, men det faller platt denna gång. Det blir bara ett pinsamt försök, som när man ser en asdålig komiker på en scen.

4. Allting berättas istället för gestaltas. Landskapet känns nästan tråkigt alldagligt istället för fantastiskt och fantasifullt. Karaktärerna är platta och saknar egenskaper med djup och egen historia.

5. Religion. Kan vara en intressant aspekt i en analys av boken, men när man bara läser den för nöjes skull blir det lite för många referenser till kristendomen, och det blir så "in-your-face" att man inte kan koppla bort det om man så vill.

Boken är okej, men inte mycket mer. Lite av en besvikelse faktiskt.

 
 
 

"Min morbror trollkarlen" av C.S. Lewis

Kategori: 2018, Barn, Fantasy, Klassiker, Recension

 
Min morbror trollkarlen är den första av de sju böckerna om landet Narnia, och den förklarar uppkomsten av såväl Narnia med alla dess tokigheter som den garderob som man sedemera kan resa mellan vår värld och Narnia i. Polly och Digory har just blivit grannar och när de funnit varandras vänskap hittar de på bus. Ett av busen går fel och de hamnar slutligen i ett mellanland vartifrån man kan resa till olika världar, men lyckas ta med sig något fruktansvärt från en döende värld till en nyfödd värld. 
 
Vilket äventyr! Den här boken är som en perfekt blandning av Alice i underlandet och TV-serien Doctor who. Ibland stör det mig att vissa saker bara händer, och att det inte känns så genomtänkt, men då hjälper det att ha en teologisk syn på det, eller som sagt tänka på det som med Doctor who att det inte spelar så stor roll att händelserna inte riktigt går ihop, det är inte det som är poängen. Ibland är det lite underliga ordval, framför allt adjektiven, och jag undrar om det har med översättningen att göra. 
 
Den närvarande berättaren, som jag misstänker är en äldre version av Digory, skapar känslan av att någon faktiskt beskriver detta för mig, att någon läser det för mig. Det är samma berättarteknik man kan se i sagor, som på något vis gör anspråk på att vara en talad berättelse.
 
En sak som stör mig är den översatta titeln. På engelska heter boken The Magicain's Nephew, vilket fokuserar på systersonen, snarare än som i fallet med den svenska titeln, Min morbror trollkarlen, som fokuserar på morbrodern som är en trollkarl. Jag var inställd på att tycka om och vilja följa trollkarlen, vilket var helt tvärtom i boken. Den som berättelsen faktiskt handlar om, den som vi följer, är Digory, alltså trollkarlens systerson. Jag förstår att det inte är en lika intresseväckande titel, men den svenska titeln som blev är så intetsägande när man väl läst romanen. 
 
En läsvärd bok, som jag tror kan vara extra rolig att läsa högt för barn. Jag tror de kan hitta humorn i den som jag inte ser. 
 
 
 
 
 
 


"Mrs Dalloway" av Virginia Woolf

Kategori: 2018, Klassiker, Recension, Vuxen

 

I sin bok Mrs Dalloway har Woolfs huvudkaraktär tiden mot sig. Tiden är något viktigt i romanen, och allt handlar om hur något hela tiden rinner ut, går sönder i och med att tiden går och vi gör våra val.

Woolf har en närvaro i sitt sätt att skriva, som är som poetiskt. Närvaron kommer sig av att woolf i samma mening kan skriva om karaktärens sinnestämning, miljön, ljud, och att karaktären ser någon en känner gå mot den, och Woolf gör detta utan att det känns krystat eller ihoptryckt. Det finns en ådra i det hon skriver som är som tiden, och snirkligheten i textens röda tråd går vägar som om det var en strid tankeström man som läsare följer. Trots att Woolf växlar friskt mellan olika katalysator gör hon det med en tydlighet så att det inte är förvirrande vems perspektiv det är man följer (om man inte lägger undan boken för ofta och för länge).

Det finns något sorgligt i att vi för det mesta får veta vem Clarissa är genom andras ögon, där hon då framstår som ytlig, fåfäng, obrydd om det verkliga, okunnig i det som inte har med elegans att göra. Clarissa själv verkar dock väldigt tung i sitt sinne, hon verkar inte bry sig om något annat än sin fåfänga och det ytliga för att det skulle göra för ont att veta om något annat, att fördjupa sig i något annat. Hon verkar vara väldigt medveten om hur andra ser på henne, eller om det är så att det är det romankaraktärerna står för, nämligen hur Clarissa själv tror andra ser på henne. Oavsett så mår Clarissa inte bra, kanske framför allt för hur tiden går och alla val man gjorde som ung har skapat det liv hon levat och har kvar framför sig.

Det är en lättsamt skriven roman om ett tungt ämne. Den är lite rörig, och jag har svårt att riktigt känna läsviljan. Jag tror att detta är en roman som jag bör läsa när jag är lite äldre igen, för då tror jag kan få en annan uppfattning om den.