Storkboets bokhylla

"Ronja rövardotter" av Astrid Lindgren

Kategori: 2017, Barn, Fantasy, Klassiker, Recension

 
En varm berättelse om vänskap och familjerelationer, med ett förtrollande skogslandskap som bakgrund. I denna bok känns relationerna och konflikterna fördjupade och än mer dynamiska än i Mio, min Mio, som också är en Astid Lindgren-klassiker. Känslan av hur Ronja slits mellan olika älskade personer viljor skildras så att det känns som när man själv slitits mellan olika viljor som barn, endera det varit andras viljor eller ens egna motstridiga förhoppningar. 
 
Berättelsens hjältar är också ett slags Romeo och Julia-par, vilka i slutändan är det som gör att de två stridande ätterna måste välja att samsas eller förlora för dem något dyrbart. Vad som gör denna roman särledes vacker är hur den diskuterar vad som är rätt och fel beteende mot varandra i en relation. Vad kan man förvänta sig av en annan person som man respekterar högt? Vad måste man låta vara, för att det är ett sätt eller beteende som är intimt kopplat till hens personlighet? 
 
Något som inte behöver nämnas men som fascinerar mig är de extremt starka och envisa kvinnorna som för det mesta vinner, och de våldsamma men känslofulla männen. Trots detta håller Lindgren balansen mellan detta och ändå visa en förhållandevis kuvad kvinna. Dels i hur Lovis tvingas hämta hem Ronja, inte bara för sin egen saknads skull, utan för att Mattis gör livet olevbart i sin borg, dels i scenen då mattis kastar Lovis tvärs över rummet mot en stenvägg, för att hon inte gör som hon blir tillsagd. Hon är hårdhudad, och något att se upp till, trots förtrycket. 
 
Även i relationen mellan Ronja och Birk är Ronja den i mångt och mycket starkare. Genom sin envishet får hon oftast sin vilja igenom, trots att Birk kan vissa ett stark och tydligt motstånd. Hon måste ta det smårtsamma i att slitas i delar innan hon, genom envisheten, kan föra de olika delarna av sitt liv samman till en helhet som hon är villig att leva i. 
 
 

"Pappan och havet" av Tove Jansson

Kategori: 2017, Barn, Fantasy, Klassiker, Recension, Vuxen

 
Muminfamiljens liv i dalen har stagnerat, och Muminpappan ser det som sitt ansvar att flytta familjen till en ny scen och försöka lösa sin familjs sprickor i en fyr på en ö längst ut i skärgården. Där följer vi familjen på väg mot förändring, med lossande band till varandra som måste knytas om. 
 
Detta är en stark berättelse, som går att tolka på många olika sätt. För mig blev det en berättelse om en familj där en person hamnar i depression, och där allt måste organiseras om så att man kan rädda och förstå denna persons känslor, som den själv inte ens förstår. Detta är en självupplevd erfarenhet, och jag tror att det är det som är tjusningen med denna bok - det berättar om stämningar och relationer genom metaforer och bilder, och inte om det faktiska som händer i familjen. Det gör att man kan relatera till berättelsen på så många olika plan. 
 
Jag kan relatera till Mumintrollets närmande till Mårran när han blivit avvisad av de fantastiska sjöhästarna, för att inse att bandet till Mårran kanske är ännu starkare och viktigare än att få bli accepterad av varelser som inte bryr sig om honom. Jag kan relatera till Muminmammans melankoli i sin längtan hem, som blir så stark att hon målar Mumindalen på väggarna och gömmer sig där. Jag kan relatera till Muminpappans hysteriska, maniska sätt att takla sin egen melankoli genom att kasta sig in i ett stort projekt för att visa att han vill ta hand om sin familj. Jg kan relatera till Lilla My, som smyger runt med hela familjens hemligheter och löser upp deras knutar, en efter en, genom sin framfusighet.
 
Detta är den bästa läsupplevelse jag varit med om. Varje rad innehöll en magi som pendlade mellan mitt eget liv och erfarenheter, sagovärlden och något verkligt, som en film. 
 
 

"Mio, min Mio" av Astrid Lindgren

Kategori: 2017, Barn, Fantasy, Klassiker, Recension

 
Bo Vilhelm Olsson, Bosse, är fosterson till två människor som inte verkar bry sig om honom. Han upplevs som ett störningsmoment, så när en helt ny värld öppnas upp för honom kliver han villigt in i det. I Landet i fjärran är Bosse inte Bosse, utan hans namn är Mio, och han är en prins, son till fader konungen. Men allt är inte bara bra i Landet i fjärran, för bortom bergen och skogarna finns riddar Katos land och de bortrövade barnen. Prins Mio är den vars öde ska rädda fader konungens rike och alla från riddar Katos skräckvälde. 
 
Detta er en bok med flera lager, där det finns en fantastisk berättelse för barnen som döljer den berättelse som vuxna läsare kan läsa in: att Bosse drömmer sig bort till en värld där den okända fadern istället är en konung, där han själv är prinsen, utväld at bekända den stora onskan i ett rike som annars är likt paradiset. Bosse försvinner från sitt fosterhem, och blir istället Mio i sina drömmar. 
 
Berättelsen är fylld av vackert och dubbeltydigt språk, framför allt i slutet. "Jag är så rädd att få ett hjärta av sten, för jag tror att det skaver i bröstet och gör ont."