Storkboets bokhylla

 

Denna bok finns också som bokcirkel på SR: Lundströms Bokradio. Den är uppdelad i tre, där de läser till sida 45 första programmet, sida 83 andra programmet och hela boken i sista programmet.

 

Jag vet inte riktigt vad jag egentligen tycker om denna. Dels är det vackert berättad, med ett språk som böljar fram som vågor av tankar och minnen och upplevelser. Dels är det en mycket sorglig berättelse om en dysfunktionell familj, som älskar varandra men inte verkar kunna visa det och egentligen har mycket lite att älska varandra för, mer än att de har blodsband. Så är det också en berättelse om en relation som försöker vara något mer än vad den är.

 

Tyvärr tappar Duras mig ofta. Jag börjar tänka på annat, och jag fastnar inte i berättelsen. Det finns så mycket i relationerna mellan karaktärerna, det finns en dynamik i det, men jag får inte grepp om berättelsen. När det är som att jag förstår, att jag sjunker in i den, då vänder Duras berättelsen tvärt, och jag tappar bort känslorna igen. Jag vill också gärna känna med karaktären, den unga flickan, men jag gör inte det. Hon är rå och tuff, för hon måste vara rå och tuff för att klara sig under sin uppväxt, men hon vrkar inte kunna känna med andra. Hon är kall för mig. Det kanske är mest för att jag inte kan relatera till henne alls. Sedan tycker jag synd om henne, men det är så uppenbart att hon inte vill ha det, att andra tycker synd om henne, så jag vet inte vad man ska möta karaktären med.

 

Det finns undertoner i berättandet som jag märker att jag inte uppfattar. Jag är väldigt glad att jag ändå läste den här boken nu, men jag ser fram emot att damma av den i framtiden, och läsa den när jag har ännu mer erfarenheter både i livet och i läsningen. 

 

 

/Jinnie Stork