Storkboets bokhylla

"Om jag kunde drömma" av Stephanie Meyer

Kategori: 2017, Fantasy, Finlandssvenska läsutmaningen 2017, Recension, Ungdom

 
 
Jag läste denna bok som en del av finlandssvenska läsutmaningen. Temat i augusti var "en bok du inte vill att andra ska se dig läsa", så man kan kanske lista ut att jag inte hade särskilt höga förhoppningar om att gilla boken. Men jag hoppades ändå på att bli positivt överraskad. 

Den lutade länge mellan "gillar den inte" och "helt OK". Tyvärr blev slutet för långdraget, och det lilla intresse jag ändå hade för boken försvann med alla tomma ord som redan sagts. Meyer har en story, men jag har så stora problem med hela berättarstilen. Dels tolererar jag inte Bellas platta karaktär; hon är smartast i klassen, och hon kan inte lista ut när hon blir lurad på ett så enkelt genomskådat sätt; hon är supermodig och jättefeg; hon kan bli rasande på Edward, men är också kuvad av honom. Man tänker att dessa tvetydigheter ska skapa en dynamisk karaktär, men det finns ingen kritisk eller ifrågasättande röst i berättelsen och det faller platt. Även att hon inte ifrågasätter sin stormförälskelse, som går från lite småkär till "vi kommer leva med varandra för alltid" på typ tre dagar känns så naivt att jag inte får ihop det med den intelligenta karaktären Meyer försöker karva ut i Bella. Även Edwards karaktär är platt, då han är bra och fantastisk på allt han gör. Inget han gör är fel, inte ens när han vill dricka upp Bellas blod, för då klarar han till och med att sluta helt av sig själv... Det finns inte en enda diskussion i hela boken mellan två ungdomar som på något sätt går djupare in i relationer, moral, empati, känslan av att vara tonåring, psykisk ohälsa osv. Det finns så många öppningar, men allt handlar bara om "det perfekta paret". Sedan är berättelsen extremt förutsägbar. Meyer har valt att gå till de säkra, svala ställena i berättelsen, och har inte gått dit det bränns. 

Jag har också svårt för normaliserandet av tjejer som blir fast i destruktiva förhållanden med våldsamma och farliga killar, killar som inte kan rå för det så att tjejen måste acceptera det våldsamma draget hos sin pojkvän. Man höjer upp kärlek som viktigare än något annat, viktigare än tjejens liv, och det är en ganska obehaglig läsning ur perspektivet att mäns våld mot kvinnor dödar fickor och kvinnor världen över, varje dag. Vi ser denna normalisering allt som oftast i ungdomskulturen, och det är än obehagligare när det inte finns minsta kritiska röst till det i hela boken. Allt som sker styrs av Edward, allt Bella gör är skapat av Edward, när hon säger att hon inte vill något kör Edward över henne med sina genetiska fördelar, och när hon väl tar ett eget beslut leder det till katastrof, och hon måste ångra sig. Detta är fruktansvärt obehagligt, och jag önskade att det fanns något ifrågasättande perspektiv till detta någonstans i boken, men det finns inte någonstans på 416 sidor. Det som finns är en Bella med frågor, som är rädd för att ställa dem på grund av att det kan göra hennes monster till pojkvän rasande på henne. Hon får inte ens röra sig i närheten av honom utan att först be om lov, för då är det hennes fel att han dricker hennes blod. Hon ska lära sig hur han fungerar, men det spelar ingen roll att han gör att hon svimmar (vilket också är så jävla fånigt att jag ratar boken bara för det) när han, utan att fråga om det, närmar sig henne. Både obehagligt och tröttsamt. Inte nog med att det misogyna förhållandet till Edwards och Bellas relation, så ska såklart pappan inte kunna laga mat, så Bella lagar mat varje kväll. Gillar hon det? Vi vet inte, för den enda anledningen som presenteras är att mannen i huset ju behöver ordentlig och riktig mat. 

Sedan klarar jag inte av sättet som berättelsen är skriven på. Bokens språk saknar helt och hållet finess, något intressant i författarskapet, eller olika och annorlunda sätt att belysa ett fenomen. Allt sägs vara precis som det är, inget gestaltas och språket används inte mångfacetterat. Meyer väljer samma uttryck om Edwards sneda leende som alltid får Bella ur balans, hjärtslag som skenar osv. Uttrycken blir tjatiga, och gör hela boken ointressant och berättelsen, som hade kunnat vara spännande, blir bara platt. Jag tror inte på berättelsen för en sekund. Man hade i princip kunnat skriva denna berättelse som en novell eller novella, och den hade förmodligen blivit hundra gånger bättre av det. Sedan tror jag att översättaren kan få en känga av denna kritik också, för visa uttryck känns direktöversatta, och hade fungerat bra på engelska men fungerar inte alls på svenska. 

Som tonåring kanske jag hade tyckt den var inspirerande, för som tonåring hade jag inte samma känsla för språket, och jag kan erkänna att den hade en viss spänning i sig, framför allt i mitten. Jag hade dock aldrig rekommenderat denna bok till en tonåring idag, även om den kanske skulle gilla innehållet, för det finns mycket problematiskt i könsrollerna, som jag inte tycker att tonåringar ska behöva läsa utan att det ställs en enda kritisk fråga. 

Okritisk, platt, tjatig, obehaglig och tröttsam... Nej, jag har mycket lite bra att säga om denna bok, och jag är väldigt glad att jag läst ut den och kan börja på en ny.
 
 
 
/Jinnie Stork
 
 
 
Kommentera inlägget här: