Storkboets bokhylla

 

Sarahs nyckel handlar om en flicka som tillsammans med sin familj arresteras den 16 juli 1942, och tvingades leva under fruktansvärda förhållande tillsammans med drygt 8000 andra judar, där bland mer än 4000 barn, i en inomhuscykelbana innan de så småningom skickades till Auschwitz och sin död. Flickan vi följer, Sarah, lyckas fly, men kvar i Paris har hon gömt något, vilket får oerhörda konsekvenser för hennes och andras liv. Samtidigt följer vi den amerikanskfödda journalisten Julia, som samtidigt som hon försöka söka upp Sarah sextio år efter Vel' d'hiv-räden måste tampas med sin familjs skelett i garderoben.

Det är en fruktansvärd men vacker berättelse, och den frågar sig om vem som äger rätten till ens historia, och om det är rätt eller fel att gömma det förgångna, glömma det hemska som hänt för att inte orsaka mer skada, mer smärta. Det är dock synd att vi lämnar den 10-åriga Sarah redan efter halva boken, och efter det känns berättelsen inte lika angelägen längre.

Denna roman gör en nyfiken, och efter att ha läst den börjar jag nu på egen hand söka information om den fruktansvärda händelsen och den roll som de franska myndigheterna spelade i massdeporteringen av judar, de deporteringarna som slutade med gaskammare. Det är obegripligt hur man kan lyckas avhumanisera en grupp människor så till den grad att man låter dem torteras, leva under förhållanden som gör barn dödssjuka, skickar dem till dödsläger hela tiden som om man inte har något val, inte har en roll i det hela.

Det som drar ner romanen något är att språket inte känns särskilt genomarbetat eller precist, och att perpektivet förskjuts hela tiden från den judiska familjens till den franska familjens sorgearbete och känslor, godhet och mod. Den kan också övergå i klichéer och slutet är väldigt förutsägbart. Det vackraste i berättelsen är Sarahs kamp i arrest och i sin flykt, men den ges inte den plats den förtjänar.