Storkboets bokhylla

"Pappan och havet" av Tove Jansson

Kategori: 2017, Barn, Fantasy, Klassiker, Recension, Vuxen

 
Muminfamiljens liv i dalen har stagnerat, och Muminpappan ser det som sitt ansvar att flytta familjen till en ny scen och försöka lösa sin familjs sprickor i en fyr på en ö längst ut i skärgården. Där följer vi familjen på väg mot förändring, med lossande band till varandra som måste knytas om. 
 
Detta är en stark berättelse, som går att tolka på många olika sätt. För mig blev det en berättelse om en familj där en person hamnar i depression, och där allt måste organiseras om så att man kan rädda och förstå denna persons känslor, som den själv inte ens förstår. Detta är en självupplevd erfarenhet, och jag tror att det är det som är tjusningen med denna bok - det berättar om stämningar och relationer genom metaforer och bilder, och inte om det faktiska som händer i familjen. Det gör att man kan relatera till berättelsen på så många olika plan. 
 
Jag kan relatera till Mumintrollets närmande till Mårran när han blivit avvisad av de fantastiska sjöhästarna, för att inse att bandet till Mårran kanske är ännu starkare och viktigare än att få bli accepterad av varelser som inte bryr sig om honom. Jag kan relatera till Muminmammans melankoli i sin längtan hem, som blir så stark att hon målar Mumindalen på väggarna och gömmer sig där. Jag kan relatera till Muminpappans hysteriska, maniska sätt att takla sin egen melankoli genom att kasta sig in i ett stort projekt för att visa att han vill ta hand om sin familj. Jg kan relatera till Lilla My, som smyger runt med hela familjens hemligheter och löser upp deras knutar, en efter en, genom sin framfusighet.
 
Detta är den bästa läsupplevelse jag varit med om. Varje rad innehöll en magi som pendlade mellan mitt eget liv och erfarenheter, sagovärlden och något verkligt, som en film. 
 
 
Kommentera inlägget här: