Storkboets bokhylla

 

En varm berättelse om vänskap och familjerelationer, med ett förtrollande skogslandskap som bakgrund. I denna bok känns relationerna och konflikterna fördjupade och än mer dynamiska än i Mio, min Mio, som också är en Astid Lindgren-klassiker. Känslan av hur Ronja slits mellan olika älskade personer viljor skildras så att det känns som när man själv slitits mellan olika viljor som barn, endera det varit andras viljor eller ens egna motstridiga förhoppningar. 

 

Berättelsens hjältar är också ett slags Romeo och Julia-par, vilka i slutändan är det som gör att de två stridande ätterna måste välja att samsas eller förlora för dem något dyrbart. Vad som gör denna roman särledes vacker är hur den diskuterar vad som är rätt och fel beteende mot varandra i en relation. Vad kan man förvänta sig av en annan person som man respekterar högt? Vad måste man låta vara, för att det är ett sätt eller beteende som är intimt kopplat till hens personlighet? 

 

Något som inte behöver nämnas men som fascinerar mig är de extremt starka och envisa kvinnorna som för det mesta vinner, och de våldsamma men känslofulla männen. Trots detta håller Lindgren balansen mellan detta och ändå visa en förhållandevis kuvad kvinna. Dels i hur Lovis tvingas hämta hem Ronja, inte bara för sin egen saknads skull, utan för att Mattis gör livet olevbart i sin borg, dels i scenen då mattis kastar Lovis tvärs över rummet mot en stenvägg, för att hon inte gör som hon blir tillsagd. Hon är hårdhudad, och något att se upp till, trots förtrycket. 

 

Även i relationen mellan Ronja och Birk är Ronja den i mångt och mycket starkare. Genom sin envishet får hon oftast sin vilja igenom, trots att Birk kan vissa ett stark och tydligt motstånd. Hon måste ta det smårtsamma i att slitas i delar innan hon, genom envisheten, kan föra de olika delarna av sitt liv samman till en helhet som hon är villig att leva i.