Storkboets bokhylla

"Min fantastiska väninna" av Elena Ferrante

Kategori: 2017, Bokcirkel, Recension, Vuxen

 
Klass, kvinnoförakt, väld och machokultur... Ferrante väver in dessa aspekter i sin roman Min fantastiska väninna på ett sätt som gör att man lär känna karaktären Elenas vardag som sin egen, men samtidigt kryper instängdheten och ett obehag fram under de till synes enkelt formulerade raderna. Språket är rakt och årligt, nästan som om berättaren ska avslöja något väsentligt, och maktstrukturerna mellan män och kvinnor, äldre och yngre, rika och fattiga avtäcks sakta men säkert för varje kapitel. 
 
Karaktärerna är levande. De har sina mål, sina besvär, sin uppoffring och sina drömmar. Det är detta som för handlingen framåt, som att alla karaktärer stretar och drar, knuffar och förändrar förutsättningarna för berättelsen. Att hålla igång en stad av människor i en berättelse och få dem alla att styra handlingen i någon mån så tydligt är något jag inte kan minnas att jag sett exempel på tidigare. Dessutom är vissa stämningar och känslor okladerligt återgivna och språket precist.
 
Trots alla dessa mycket stora plus för romanen så finns det några saker som gör den lite tröglöst. Början är så innehållsrik i handling att synliggörandet av Ferrantes fantastiska språk ligger dolt fram till slutet. mitt intresse för karaktärerna var också mycket svalt fram till slutet, då det dröjde tills då för mig att se dynamiken mellan de två väninnorna, och övriga samhället. Det är först i slutet, de allra sista meningarna, som gör att jag trots allt fastnar i berättelsen och kommer fortsätta läsa kvartetten, där Min fantastiska väninna utgör den första. 
 
 
 
 
Kommentera inlägget här: