"Ishavspirater" av Frida Nilsson
Siris lillasyster Miki blir bortrövad av den ökände piratkaptenen Vithuvud. Siri bestämmer sig för att ge sig iväg för att hämta tillbaka sin lillasyster, och utmana Vithuvud och hans besättning. Ingen har tidigare vågad göra detta, och om de gjort de har de inte överlevt.
Detta är en fantastisk bok om att kunna förlåta både sig själv för sina felsteg och andra för deras handlingar. Den handlar också om att kunna se saker och ting från en annan persons perspektiv, och att kunna förstå att man är olika, och därför handlar olika och ser på rätt och fel olika. På ett längre plan handlar den också om exploatering av naturen, och hur människan använder naturen för sin egen vinning, trots överflöd. Är det till exempel mer rätt att döda ett djur än en människa? "Ishavspirater" väcker dessa frågor på ett fantastiskt sätt, som gör det möjligt att gå in i sådana diskussioner med barn.
Författaren har inte räds åt att komma nära döden, även om det krävts en armlängds avstånd. Även detta görs med en frågeställning om rätt och fel, och på en nivå som barn kan hantera. Det som jag såg i denna bok, som jag sällan ser i böcker, var att det liknade de lekar man ser barn ha med varandra, och som man kan dra till minnes att man själv hade när man var liten. Och visst dör dockorna och gossedjuren och legogubbarna, och de är goda och onda och ibland både och, och de kan vara 3 år och 10 år och 15 år och 32 år och man kan fortfarande, som liten, relatera till sina uppdiktade karaktärer. Och framför allt; vad som helst kan hända!
En otroligt läsning, jag ser nu fram emot att stifta bekantskap med fler av Frida Nilssons romankaraktärer och världar.
