"Thérèse Raquin" av Emile Zola
Thérèse och Laurent bedrar sin man respektive vän när de inleder en kärleksaffär, som för dem bortom besinning och gör att de känner sig nödgade att till vilket pris som helst skaffa sig en tillvaro de tillsammans drömt upp. Det innebär att de måste göra sig av med Camille.
I denna fruktansvärda spiral från uppvaknande och förtrollande lycka och lustfyllda omfamningar till dödsångest, hat och hot följer vi älskarna Thérèse och Laurent. Framför allt förklaras Thérèses livsöde och val genom hur hon hela barndomen förtryckts att vara tacksam för det lilla hon skänks av hennes välgörare till faster, och hur hon på så vis giftes bort till dennes son, som Thérèse endast kände vämjelse inför. Samtidigt är Thérèse en mycket passiv part i berättelsen, om än hon skapar förutsättningar för alla skeenden och faktiskt, i sista kapitlet, för första gången gör något som aktivt förändrar något. Det är framför allt hennes livsöde som är intressant att följa i denna berättelse
Karaktärerna runt omkring tenderar tyvärr att bli något karikatyrartade. De enda som får lite djup är Laurent och, i slutskedet, fru Raquin. Det gör också att karaktärerna runt omkring Thérèse och Laurent blir föga aktiva i handlingen, och det känns något otroligt. De följer med i författarens alla nycker, och lever inte för sig själva med sina egna sinnens kval. De kval de faktiskt har och som för handlingen framåt är platta och otroliga. Emile Zola verkar ha utgått ifrån att alla karaktärerna bär på en inneboende egoism, vilken han inte problematiserar eller ifrågasätter, och det är en styrka i romanen, för det är egoismen som utforskas och tas till det yttersta, och som stretar handlingen åt sina olika håll och riktningar.
Romanen är välskriven, och många gånger kan man stanna upp och fundera över formuleringars tyng vad gäller frågor som välvilja, egoism, egen viljestyrka, skuld, straff och om mest lycka är det som räknas högst i längden - filosofiska frågor som gör att "Thérèse Raquin" är väl värd att läsas flera gånger om, trots att den ibland saknade något intresseväckande driv.
I denna fruktansvärda spiral från uppvaknande och förtrollande lycka och lustfyllda omfamningar till dödsångest, hat och hot följer vi älskarna Thérèse och Laurent. Framför allt förklaras Thérèses livsöde och val genom hur hon hela barndomen förtryckts att vara tacksam för det lilla hon skänks av hennes välgörare till faster, och hur hon på så vis giftes bort till dennes son, som Thérèse endast kände vämjelse inför. Samtidigt är Thérèse en mycket passiv part i berättelsen, om än hon skapar förutsättningar för alla skeenden och faktiskt, i sista kapitlet, för första gången gör något som aktivt förändrar något. Det är framför allt hennes livsöde som är intressant att följa i denna berättelse
Karaktärerna runt omkring tenderar tyvärr att bli något karikatyrartade. De enda som får lite djup är Laurent och, i slutskedet, fru Raquin. Det gör också att karaktärerna runt omkring Thérèse och Laurent blir föga aktiva i handlingen, och det känns något otroligt. De följer med i författarens alla nycker, och lever inte för sig själva med sina egna sinnens kval. De kval de faktiskt har och som för handlingen framåt är platta och otroliga. Emile Zola verkar ha utgått ifrån att alla karaktärerna bär på en inneboende egoism, vilken han inte problematiserar eller ifrågasätter, och det är en styrka i romanen, för det är egoismen som utforskas och tas till det yttersta, och som stretar handlingen åt sina olika håll och riktningar.
Romanen är välskriven, och många gånger kan man stanna upp och fundera över formuleringars tyng vad gäller frågor som välvilja, egoism, egen viljestyrka, skuld, straff och om mest lycka är det som räknas högst i längden - filosofiska frågor som gör att "Thérèse Raquin" är väl värd att läsas flera gånger om, trots att den ibland saknade något intresseväckande driv.
