Storkboets bokhylla

"Svinalängorna" av Susanna Alakoski

Kategori: 2018, Recension, Vuxen

 
Leenas föräldrar flyttar från fattigdom i Finland till ett nybyggt område i södra Sverige under 60-70-talet. De drömmer om ett värdigt liv, med blommor på balkongen och friska barn, men snart tar inre demoner över båda föräldrarna, och livet hemma för Leena och hennes två syskon blir mer och mer likt ett helvete. 

Detta är en bok som börjar tungt och sedan bara blir tyngre och tyngre. Den är både fruktansvärd och vacker, då den behandlar ett barns hemska förhållanden hemma med en finkänslighet och en värdighet. Prosan är försiktig och ibland lite barnslig, tills slutet där den stundom är poetisk och tilltalande i de känslobilder den väcker. Tyvärr är inte språket särskilt intellektuellt utmanande, vilket för mig drar ner boken något. Sedan finns det mycket om klass, som jag hade velat lyftes fram tydligare. 

Hela tiden vill man som läsare rädda Leena. Man vill att de vuxna som finns runt denna sargade familj ska reagera, ska göra något åt den fruktansvärda situationen. Man dras in i det som en vuxen som läser et barns dagbok eller tankar, och man inser hur viktig roll man som en utomstående vuxen spelar när det gäller barns rätt till en trygg och säker uppväxt. Lärare. Läkare. Vänner och bekanta, deras föräldrar. Ambulans. Polis. Solcialarbetare. Alla dessa människor som ser, men aldrig drar i nödbromsen, aldrig tar det på allvar. Leenas helvete till uppväxt fortgår och normaliseras när de som ser rakt in i familjens kärna aldrig reagerar. 

"Svinalängorna" är lättläst, men så fruktansvärt tung. Jag rekommenderar den starkt, för den ger en inblick i ett liv och en uppväxt som var och är verklighet för så många barn i utsatta situationer. 
 
 
 
 
 
 
Kommentera inlägget här: