Storkboets bokhylla

 

Detta är en finstämt och välskriven roman, men det händer inte så mycket som går att härleda en röd tråd i, vilket gör att berättelsen känns spretig och stundtals händelselös. Det är först i slutet som trådarna förs samman och man kan härleda en underton eller förstå något slags budskap med berättelsen. 

 

En del menar att relationen mellan Stevens och Kenton handlar om att våga berätta om sina känslor för varandra för att inte gå miste om sin framtid tillsammans. Jag tror inte det, för jag tror inte att deras relation handlade om kärlek, utan om intresse, vilket är något helt annat. I alla val vi gör i livet så formas vår framtid, och det går itne att hejda. Det är både tjusningen och skräcken med att leva; allt går snabbt och är oåterkalleligt. Jag har själv skrivit ganska mycket om detta i min poesi, för det är något som skrämmer mig mycket. I The remains of the day blir ändå kontentan av det hela att vi kan gå tillbaka och försöka finna trådarna som startade de skeenden som gjort att vi hamnat där vi är, eller så funderar vi ut var vi är någonstans och vart vi vill till kvällen, bildligt talat. 

 

Många som läst och skrivit om The remains of the day har ratat boken på grund av karaktären mr. Stevens. Jag håller med om att hans perfektionism, och hans sätt att helt ansvarslöst hänge sig åt sin arbetsgivare, samt hans allmänna arrogans och konservatism är irriterande, men det är också det jag gillar med att läsa om Stevens. Han utvecklas, och hans konservatism byts ut mot något framåtblickande och lite mindre brytt, hans sätt att hänge allt sitt tyckande åt sin arbetsgivare byts ut mot att han i slutet har egna känslor, och uttrycker dem med sin kropp och sina ord, hans arrogans byts ut mot finkänslighet, som till exempel när han förväxlas med att vara en "Lord" i en liten by som han stannar i, och istället för att rätta dem och skapa en obekväm situation för dessa, i hans värld, obetydliga personer så väljer han att spela med. Framför allt accepterar han att han inte längre kan vara perfekt, att han redan varit på toppen, men att både tiden han lever i är en annan, och att han själv har blivit äldre och skröpligare. 

 

Jag kommer vilja läsa denna bok igen, och då skulle jag vilja utforska relationen mellan miss Kenton och mr Stevens. Därför lyckas denna långsamma och händelselösa berättelse ändå bli en minnesvärd läsning. 

 

Lundströms bokradio har tidigare haft en bokcirkel uppdelad i tre för denna bok med Vanna Rosenberg och hennes far Göran, vilken ni kan finna här.