Storkboets bokhylla

I sin bok Mrs Dalloway har Woolfs huvudkaraktär tiden mot sig. Tiden är något viktigt i romanen, och allt handlar om hur något hela tiden rinner ut, går sönder i och med att tiden går och vi gör våra val.

Woolf har en närvaro i sitt sätt att skriva, som är som poetiskt. Närvaron kommer sig av att woolf i samma mening kan skriva om karaktärens sinnestämning, miljön, ljud, och att karaktären ser någon en känner gå mot den, och Woolf gör detta utan att det känns krystat eller ihoptryckt. Det finns en ådra i det hon skriver som är som tiden, och snirkligheten i textens röda tråd går vägar som om det var en strid tankeström man som läsare följer. Trots att Woolf växlar friskt mellan olika katalysator gör hon det med en tydlighet så att det inte är förvirrande vems perspektiv det är man följer (om man inte lägger undan boken för ofta och för länge).

Det finns något sorgligt i att vi för det mesta får veta vem Clarissa är genom andras ögon, där hon då framstår som ytlig, fåfäng, obrydd om det verkliga, okunnig i det som inte har med elegans att göra. Clarissa själv verkar dock väldigt tung i sitt sinne, hon verkar inte bry sig om något annat än sin fåfänga och det ytliga för att det skulle göra för ont att veta om något annat, att fördjupa sig i något annat. Hon verkar vara väldigt medveten om hur andra ser på henne, eller om det är så att det är det romankaraktärerna står för, nämligen hur Clarissa själv tror andra ser på henne. Oavsett så mår Clarissa inte bra, kanske framför allt för hur tiden går och alla val man gjorde som ung har skapat det liv hon levat och har kvar framför sig.

Det är en lättsamt skriven roman om ett tungt ämne. Den är lite rörig, och jag har svårt att riktigt känna läsviljan. Jag tror att detta är en roman som jag bör läsa när jag är lite äldre igen, för då tror jag kan få en annan uppfattning om den.