"Vindens namn - Del 2" av Patrick Rothfuss
Jag hoppades att berättelsen skulle ta fart, för jag hade redan köpt de två följande delarna och kände att det vore tråkigt om de bara skulle samla damm i väntan på att aldrig bli lästa. Men efter att ha läst den andra delen av "Vindens namn" gillar jag denna serie väldigt starkt hittills. Äntligen har en ny stark och nyanserad kvinnlig karaktär presenterats, och även om hon behöver räddas, som alla hjältesberättelser, är hon också extremt självständig och kvinnlig på ett högst inspirerande sätt. Jag gillar kvinnliga karaktärer som tillåts vara starka i just sin kvinnlighet, som kan både lämna folk ensamma åt sitt öde, kvinnor som är interlligenta och kvinnor som kan skaffa berämmelse och rikedomar genom att bedra. Rothfuss lyckas blanda skönheten hos "prinsessan" med en blandning av egenskaper och strategier som kanske inte skulle anses vara åtråvärda som kvinna. Denna är åtråvärd, men hon är också sin egen, och har sina kunskaper och bördor, sin överlevnadsstrategi och sin vilja - hon är en egen person.
Sedan tillåts människor skadas och dö. Det är väl lite typiskt att alla olyckor som huvudkaraktären Kvothe lyckas skapa inte leder till fatala skador mot andra individer, men jag tror att det är en tidsfråga. Rothfuss vågar hur som helst skildra förödelse, skräckinjagande scener och fruktansvärd och onödig död. Han vågar helt enkelt, för det mesta, gå dit det bränns. Jag är dock lite irriterad på att jag inte får grepp om dagens Kvothe, som äger ett värdshus, men jag har förhoppningar om att det kommer i kommande böcker.
Vad som framför allt gör att jag nu älskar denna bok, jämfört med den första delen, är att Rothfuss tillåter medskapande; han släpper nu lite på detaljerna, och låter läsaren vara med och fantisera händelser. Nu handlar et heller inte längre om hur tapper han är ; det handlar också om kärlek, helt vanlig, ungdomlig längtan, och det illustreras på ett sätt som vilken tonåring som helst skulle kunna känna igen sig i. Kvothe blir mer och mer mänsklig. Rothfuss vidgar känslan av att berättelsen kan ta oss vart som helst, från ett vidunderligt vilddjur som hög på droger eldar upp en hel stad, till det vanliga mänskliga i kärlek, vänskap och viljan att höra hemma, och jag ser fram emot att se vart vi hamnar nästa gång. Det är dock typiska vinterböcker, så jag väntar ett tag tills snön börjar lägga sig innan jag läser nästa bok, "En vis mans fruktan".
