"Just nu är jag här" av Isabelle Ståhl
Denna bok lyssnade jag på ljudbok. Elise är singel och deprimerad. Hon börjar idealisera förhållanden, och tänker att allt löser sig bara hon får vara med den kille hon börjat titta på, som går samma konstvetenskapliga kurs som henne. De börjar ses, men något fattas Elise.
I början var jag förvånad över hur svagt språket var, eftersom denna bok är nominerad till Augustpriset. Jag hade också svårt att relatera till sättet hon flöt fram genom tillvaron. Det är klart att det inte är ett krav för en bra bok, ett exempel på en roman som är en av mina favoriter men som handlade om en kvinna som jag mer eller mindre såg som vedervärdig i sin syn på relationer är Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna, men något med den väldigt alldagliga bilden av Elise och distansen från mina känslor skaver.
Relationen mellan Elise och Victor är mästerligt beskriven, om än med lite väl övertydliga dialoger. Här relaterar jag så mycket till Elise, där något inte känns helt rätt i förhållandet men båda verkar ha som mål att de ska vara ihop, inte att de ska vara med varandra om de älskar varandra. Viktor försöker jämt ändra på Elise, och blir irriterad när hon inte stämmer med vad han förväntat sig, och Elise blir mer och mer instängd i sina egna lögner. Jag har sett detta i relationer och jag har sett det i mig själv. De tär på varandra för att på något vis bevisa för sig själv att de har hittat hem.
I slutet tappar hon mig. Elise känns återigen overklig, inte för sina handlingar utan för sättet handlingarna berättas om, och språket faller. En karaktär som blir viktig framåt slutet är så otroligt platt beskriven. Ett genomgående problem med romanen är att den förklarar snarare än gestaltar handlingen.
Mitten var väldigt värd att läsa, men i övrigt kändes den lite tom och snabbskriven.
I början var jag förvånad över hur svagt språket var, eftersom denna bok är nominerad till Augustpriset. Jag hade också svårt att relatera till sättet hon flöt fram genom tillvaron. Det är klart att det inte är ett krav för en bra bok, ett exempel på en roman som är en av mina favoriter men som handlade om en kvinna som jag mer eller mindre såg som vedervärdig i sin syn på relationer är Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna, men något med den väldigt alldagliga bilden av Elise och distansen från mina känslor skaver.
Relationen mellan Elise och Victor är mästerligt beskriven, om än med lite väl övertydliga dialoger. Här relaterar jag så mycket till Elise, där något inte känns helt rätt i förhållandet men båda verkar ha som mål att de ska vara ihop, inte att de ska vara med varandra om de älskar varandra. Viktor försöker jämt ändra på Elise, och blir irriterad när hon inte stämmer med vad han förväntat sig, och Elise blir mer och mer instängd i sina egna lögner. Jag har sett detta i relationer och jag har sett det i mig själv. De tär på varandra för att på något vis bevisa för sig själv att de har hittat hem.
I slutet tappar hon mig. Elise känns återigen overklig, inte för sina handlingar utan för sättet handlingarna berättas om, och språket faller. En karaktär som blir viktig framåt slutet är så otroligt platt beskriven. Ett genomgående problem med romanen är att den förklarar snarare än gestaltar handlingen.
Mitten var väldigt värd att läsa, men i övrigt kändes den lite tom och snabbskriven.
