Storkboets bokhylla

  

Jag var väldigt skepisk i början av läsningen av den här boken. Den första boken om Juha, "En komikers uppväxt", äv väldigt välskriven, bär fram en mörk humor på ett finstämt sätt och jag hade svårt att tro att denna uppföljare skulle kunna vara något annat än en blek kopia. Så fel jag hade.

 

Precis som "En komikers uppväxt" så skriker varje sida av "Ett ufo gör entré" ångest, men Gardells finurliga språk bryter upp med humoristiska formuleringar titt som tätt som gör att man kommer tillbaka till nuet och inte fastnar helt i det tonåriga limbot av skräck, mobbing och tomhet. Så mycket känns överdrivet, men så mycket känns så befängt nära ens egen upplevelse av tonåren, vilket gör att man sväljer resten. Kanske var just de delarna någon annans tonår, och allas historier är drypande av ångest. De små vinster som Juha gör gentemot sig själv och omvärlden är gigantiskt skrivna, precis som de upplevs när man är 15 år.

Det ståra öppna såret som ligger kvar som ett mysterium i slutet av boken är Jenny. Jag skulle vilja krama om henne, följa henne till klippoteket med en hand sluten om hennes, skrika på Toto att "du ger fan i hennes hår, klipp det som hon säger att hon vill ha det", jag vill slå till Pia och Eva-Lena och säga till dem att "rör ni henne en gång till är ni döda", och jag vill släpa Cilla och Charlott i håret in i gympaduscharna och hälla iskallt vatten över dem. Det är fruktansvärt att vilja allt det mot människor, men det är så hjärtskärande att läsa om Jenny och hennes plågoandar i skolan att jag i min fantasi gör allt detta med de människor som plågar henne. Ingen ska behöva vara i Jennys helvete, och ändå sker det, överallt, hela tiden, med barn runt omkring oss, dolt för vuxenvärlden. 

 

Den här boken gör ont, skaver och man tänker att det inte engår en själv tills en blåsa spricker upp och man inser att skavsåret blöder, och att det som gjorde lite ont på ett avlägset vis i brjan av boken visade sig vara det som man kanske allra mest förträngt av ens egen uppväxt. Hur som helst balanserar Gardell helatiden på en vass egg när han skriver om detta med sin svarta humor, och han lyckas ta oss till slutet.

 

Nästa bok i serien, och den sista, heter "Jenny". Jag både bävar och ser fram emot läsningen av den. 

 

 

/Jinnie