Storkboets bokhylla

Efter att ha läst Ishiguros The remains of the day, kände jag mig något trött på hans långsamma, skalande berättarstil. Det som saknades i The remains of the day, trots att den var väldigt tänkvärd och tyngd av livets väsentligheter, var händelser. I Never let me go händer det något nytt i varje kapitel, det finns en tydlig, mycket obehaglig, konfrontation i slutet och Ishiguro har lyckats både illustrera en social komplexitet mellan tre nära vänner som mer eller mindre lever för varandra, en nerv i berättelsen som gör att man som läsare vill läsa mer och en fruktansvärd mänsklig sanning om gränsen för vad som är moraliskt acceptabelt.

Samtidigt som Kath sällan visar sig sentimental i sin roll som berättare känner man väldigt starkt med henne. Man har följt henne genom allt, från barnslig elakhet till vuxen sorg. Läsaren tillåts på så vis vara åskådare och få utrymme att själv känna. Det jag också slås av är hennes avsaknad av reaktion på hur hennes liv är på nåder av andras. I upplösningsscenen blir förstår man varför Kath och Tommy knappast kan vara tacksamma, trots all som Hailsham gav dem något slags egenvärde i livet. Hur kan man begära tacksamhet från några som fortfarande saknar ett inneboende mänskligt värde, hur mycket man än gjort för dem? Det får mig att tänka på hur vi ser på minoriteters kamp i dagens samhälle.

Många tankar väcks i denna fantastiska roman. Jag hoppas jag får möjlighet att läsa den flera gånger och diskutera den med andra.